Hemma igen efter att han lämnat min älskade lilla son på förskolan ensam för första gången. Han har varit ensam innan, men då har jag befunnit mig i personalrummet. Egentligen är det samma sak, bara att jag är ett par km bort. När jag sa hej då var det bra, men sen när han såg vår bil som åkte därifrån och jag såg hans små blå ögon med en stor blå napp i munnen kolla efter bilen då är man inte stöddig. Började såklart gråta av tron att han blev ledsen. Kändes som jag övergav honom, omplacerade honom till ett annat hem då han inte uppfört sig korrekt, som en hund. Usch vad jobbigt.

Förstår precis hur min svägerska kände.

Idag ska vi försöka att hitta på något med lillkusinen med mamma och om de inte hinner eller kan så gör vi något annat skoj.

Nu ringde jag till förskolan och allt går bra. 11.15 hämtar jag honom.

Det har varit PMS på B.vägen och jag tror den försvann imorse. Jag påverkas verkligen av den och det känns jobbigt. Det var mer frustrerande förr då jag inte visste vad mitt humör berodde på , men sen började jag föra dagbok och såg ett mönster. Lättirriterad, känslig och inget tålamod. Vill helst vara ensam.

Sen vänder det plötsligt och jag blir hur harmonisk som helst. Tur att harmonin pågår 3 veckor i månaden. :-)

I mitt förra förhållande hade jag nog f-n PMS i 3 år.  ;-)

IDAG ÄR DET DIN TUR ATT TA PLATS!! står det på dagens lapp!

Ja, varför inte!